Miss Hemlis

Är ni med där, kära vänner? Jag har haft facebook nu i snart ett halvår. Och nej, jag heter inte Miss Hemlis där. Men visst vore det väl någonting att ha en Miss Hemlis-profil där, va? Anyway. Jag antar att en vidare förklaring av detta fenomen är meningslös.

Jag har varit med där nu ett par månader, som sagt. Och jag kan inte riktigt begripa vad det är som är så fantastiskt med facebook, samtidigt som jag heller inte kan låta bli att klicka in mig där ett par gånger om dagen. Varje datorbesök kräver också en titt inne på facebook. Det är sannerligen som ett gift.

Igår kom ett förslag på vänner upp på min sida. Ni vet, facebook "listar ut" vilka människor man kan tänkas känna. Och igår, mina vänner, kom det upp ett förslag på en hemskt gammal liten flirt. Mycket spännande, måste jag säga. Vi var som besatta av varann, jag och den här killen. Och en dag rann allting bara ut i sanden, så som alla mina fina relationer tenderar att göra. Vänskapliga sådana likväl som kärleksbaserade relationer.

Gissa om jag blev både paff och stum när jag då såg hans namn? Hur fanken kunde facebook veta att vi känner varann? Vi har inga, och då menar jag inga, som helst gemensamma bekanta? Går facebook in i ens mail på något vänster och kollar vilka man har haft kontakt med? Han finns inte med i min adressbok längre och vi har inte haft någon som helst kontakt på säkert ett år. Är det här mysko eller vad?

Facebook är och förblir ett mysterium!

Människor har en tendens att liksom bestämma sig för vilken typ av män/kvinnor man faller för. Hur skall dessa, i mitt fall män, se ut egentligen? Skall de vara ljusa eller mörka? Långa eller korta? Smala eller breda? Jag kan ärligt säga att allt det där gör mig egentligen detsamma. Och jag skulle nog kunna påstå att jag inte är särskilt fixerad vid det yttre.

Däremot är jag en sucker för hur en man känns. Jag såg en film imorse - Kärlek på menyn. En av skådisarna där, Aaron Eckhart, finner jag otroligt sexig, snygg och attraktiv. Han är en helt fantastisk man i den filmen. Jag vet inte riktigt vad det är som gör det. Det är hans charm och fullständiga spontanitet, tror jag.

Han lagar fantastisk mat. Han är förstående och hjälpsam. Han är rättfram och påstridig utan att han för den sakens skull är respektlös för den personliga integriteten. Han är romantisk och alldeles fantastisk. Han har en utstrålning utan dess like. Om man bara skulle se den här snubben på stan så skulle man kanske inte lägga märke till honom. Men när man har en bild av hans personlighet faller alla bitar på plats.

Och när jag tänker efter så har det liksom alltid varit så, för mig. Jag har aldrig fallit för den snyggaste killen i klassen. Jag brukar alltid fråga mig "skulle jag vilja ligga med honom?" varje gång jag möter en annan människa. Ja, det är sant - men gör inte alla det? Anyway. Och killar som är riktiga tiopoängare går oftast bort. Det är de där bortglömda killarna i mitten som går hem hos mig. 

Killar som Aaron Eckhart!


Ni måste medge att han har något visst, den där Aaron?

Det finns många saker som upprör oss människor. Allt mellan himmel och jord. Jag har börjat störa mig något enorm på den extrema relationshetsen. Varför är det egentlien så hemskt att vara singel?

Jag lyssnade på radion förut när jag grejade här hemma. Det pågick en tävling som gick ut på att en eller ett par vänner kunde vinna en årsprenumeration på någon dejtingsida som de sedan skulle ge bort till en singelkompis. Jag mindes konceptet och kom på att jag hörde talas om en liknande tävling för ett par månader sen.

Jag vet inte hur det är med er - men om jag hade fått en sådan årsprenumeration av en polare hade jag blivit rätt irriterad. Varför förutsätter alla människor att singellivet är dåligt? Varför förutsätter alla (eller åtminstone de flesta) att alla människor går och suktar efter ett förhållande?

Jag är singel, and I like it.

Alla människor påstår sig hela tiden sträva efter att bli goda människor, åtminstone när man kommer upp i åldern. Vi säger alltid att vi uppskattar snällhet, givmildhet, ödmjukhet och så vidare. Men vi kan liksom inte sticka under stolen att farliga killar är fruktansvärt attraktiva. Hur gärna man än vill attraheras av sympatiska och empatiska killar så kan man liksom inte undgå att spana efter alla de där farliga egenskaperna. I det långa loppet är det kanske de goda människorna som vinner, men i nuet går det liksom inte alltid att kontrollera sig själv.

Killar som har suttit inne blir spännande. Killar som dealar med droger är häftiga. Killar som strular runt blir plötsligt intressanta. Killar som i slutändan kommer att överge dig med ett blödande hjärta fångar ändå ditt intresse. Varför har vi så svårt för att falla för den där killen som vi vet alltid kommer att ta hand om oss när vi behöver någon? Varför väljer vi så gärna att leva i ett slags ovisshet om vart förhållandet kommer att leda?

Inatt låg jag och kikade på någon dålig actionthriller. Inte min typ av film, men den fick vara gångbar i brist på annat. Huvudpersonen var en besinningslös och känslokall mördare. Han var komplett galen, men tillsammans med sin kvinna var han lugn och varsam. Kanske är det just det här som fascinerar oss. Vetskapen om att mannen i vår famn skulle kunna vrida nacken av oss, men han väljer att inte göra det. Finns det någonting djuriskt i det där som triggar igång oss?

Eller har vi en liten tanke i oss som säger att vi kan fixa honom. Min kärlek kommer att göra honom hel. Min kärlek kommer att förändra honom. Min kärlek kommer att göra honom till en tillgiven människa som alltid finns vid min sida. Trots att han lämnade sin förra flickvän, och var otrogen, så kommer han aldrig att lämna mig. Det vi har är speciellt. Man säger alltid att människor förändras - men är det verkligen så? Kan man förändra människor som ständigt är otrogna? Kan man förändra känslokalla as? Kan man förändra killas som alltid hamnar i trubbel?

Jag skulle nog i grunden kunna säga att snällhet är attraktivt, såklart. Det är sexigt med hjälpsamma män. Det är vrålhett med riktiga karlar som stöttar när det blåser. Det är charmigt med killar som ställer upp i alla väder. Men det ligger också någonting oerhört fascinerande över killar som beter sig som svin.

Ännu en helg har gått till ända och det är med blandade känslor som jag ser tillbaka på de gågna dagarna. De senaste veckorna har mest bestått i alldeles för skruvade kvällar och det känns så udda att "bara vara hemma" en kväll.

Jag vet inte hur pass tydlig jag har varit i alla situationer. Har det framgått att jag är stans största faghag? Med andra ord kan det vara rätt svårt för mig att ragga mellan varven, dels på grund av att man hela tiden omges av killar men också för att man kanske inte väljer ställen med så hemskt många heterokillar alltid. I vilket fall.

I fredags var det såklart queer som gällde. På barrundan innan själva utgången träffade jag en snubbe som uppfyllde de allra flesta kraven. Han arbetade som inredare, men var absolut inte sådär svår eller tröttsam. Han var trevlig och vältalig. Hur gammal han var? Gissa! Fyrtiofem. Jag förstår inte vad jag gör för fel? Jag har lovat mig själv att inte strula med någon över fyrtio. Där går min nya gräns.

Vi hänger kvar en stund. Hookar upp med en kille i trettiosårsåldern. Vi hittar en massa gemensamma intressen. Han är engelsman i grund och botten, men kom till Sverige i sina tidiga tonår. Han berättar om sin period som synthare och hela köret. Han har hängt på alla de ställena som jag hänger på i dagsläget. Vi diskuterar litteratur, musik och en massa annat.

Men det känns ändå sådär. Jag har liksom tappat "det". "Det" finns inte där längre. Det finns inte i skrivandet. Det finns inte vad gäller män. Det finns inte i övriga relationer heller. Det finns ingenting alls. Ingenting intresserar mig längre. Jag känner mig så apatisk och likgiltig. Jag bryr mig inte om någonting överhuvudtaget. Jag har inte sovit sen i tosdagsnatt och jag är alldeles för uppe i varv för att kunna slockna än på ett par timmar. Jag har faktiskt inte känt såhär förr. Den här känslan är ny förmig. Och inte ens tanken på att jag skiter i precis allting får mig att vilja förändras.

So what? I'm still a rockstar.

Nyinflyttad som få. Vi får se vartåt det barkar. Startade upp min förra blogg (http://www.metrobloggen.se/misshemlis) för snart ett år sen, va? Där har jag hängt från och till i perioder, ibland blev det nog lite för intensivt och ibland blev jag kanske lite väl frånvarande.

Vi gör ett nytt försök här. Vi struntar i den fåniga, men ofta obligatoriska, presentationen. Stannar ni här kan jag garantera att ni lär känna mig efterhand. Kan ni inte bärga er kan ni ju alltid kika in på den gamla bloggen. Den kan nog ge en rätt rättvis bild av mig.

Take care!